Utdrag ”Dagbrottet”

”Jag är död”, tänkte Zara och kände en oväntad lättnad.

Ett trött fnitter började bubbla inne i hennes bröst. Det fanns alltså ett liv efter detta. Hon log degigt och kisade mot det skimrande ljuset och väntade på att smärtan skulle släppa sitt grepp om hennes sargade kropp. Då var det som om någon öppnat hennes nervbanor och hällt in smält metall. Zara skrek samtidigt som hon spärrade upp ögonen och fann att hon fortfarande var kvar i helvetet, på jorden.

Kapitel 1

Bergsrået vände blicken mot himlen och drog in den fuktiga luften i lungorna, vädrade som en hund. Andetagen kändes tjocka och mättade av det som bröts ner när marken tinat, men där fanns också det kryddigt friska av allt som börjat spira. Och så de klibbiga, onaturliga dofterna av fet diesel och olja.Hon hade suttit stilla och tyst under granen i närmare en timme och väntat. Solen dröjde sig kvar. Den hängde som en mogen apelsin över skogen, la sina förtrollande långa strålar längs marken, vita och gyllene. Det var en ljuvlig tid som börjat. Värmen som kommit fick fukten att stiga ur marken, insekterna att dansa och fåglarna att bli som galna. Det var snart midsommar och den korta, intensiva sommaren hade äntligen kommit till Jämtland.

Hon kisade bort mot stugan, skärpte hörseln, sorterade bort surret och kvittret och noterade att maskinen fortfarande var tyst. Inget muller av motorn, inget skrammel från larvfötterna eller något slirigt gnisslandet av borren. Inte heller några hetsiga röster från männen som brukade arbeta med den hördes.De två smutsiga männen hade lämnat maskinen en timme tidigare, men hon ville vara helt säker på att de stängt av allt och gått till sitt och inte skulle komma tillbaka. De bodde borta hos Sur-Einar, en bit norrut, hade hyrt stugan hela året. Två sammanbitna män som varken pratade svenska eller något annat hon begrep. Inhyrda. Kanske att de tjänade bra med pengar. Troligen inte.

Stugan, vars tomt borrmaskinen stod på, var tyst och tom. Fönstren svarta och blanka som stora, mörka ögon. Crister som bodde där var borta och jobbade. Det hade hon noga kontrol- lerat. Det var säkert därför som de fräcka typerna passade på att borra inne på hans tomt, så att de inte riskerade att konfronteras med honom. Han var känd för sin korta stubin. Hon reste sig stelt, stod stilla en stund och lyssnade intensivt mot stugan men också bakåt, in mot skogen. Inga mänskliga ljud hördes. Hon närmade sig med mjuka steg, främre delen av foten först, noga med att inte bryta några kvistar, att inte kliva där det lämnade spår. När det hon lämnade efter sig såg ut som om det kommit dit genom trolleri blev det som bäst.

När hon nådde maskinen la hon handen på den, såg upp på det höga monstret som liknade något ur en obehaglig framtidsfilm, en undergångsdystopi. Och det var ju det den var. Ett förebud om död och förstörelse. Metallen var fortfarande varm under hennes handflata. Det tickade svagt någonstans inne i den, allt medan den långsamt svalnade. Bergsrået såg sig omkring ännu en gång, men allt var stilla. Bara naturen var närvarande. Hon kunde känna hur djuren inne i skogen iakttog henne medan hon hängde av sig väskan, försiktigt la den på marken och öppnade den, tog ut de renskrapade benen, kraniet och bitarna av skinn och päls och sen metodiskt arrangerade allt på maskinen medan hon tyst nynnade för sig själv.

När borrmaskinen fått kloförsedda händer, ett huvud med vattniga blanka ögon och en kvast av döda grenar och fågelpennor som huvudbonad, tog hon upp köttslamsorna och påsarna med blod. Omsorgsfullt fäste hon allt och smorde in blodet. Backade sen några steg för att se att det blivit som hon tänkt sig, nickade tyst för sig själv, stängde väskan och hängde upp den på axeln igen. Hon smög tillbaka runt stugans knut, stannade för att se att ingen sett henne och betraktade kort sitt verk medan solen dök bakom trädtopparna och mörkret kom som en svart hand ur skogen.

Bergsrået gick tillbaka samma väg som hon kommit. Noga med att gå i samma spår, glida genom snåren, under träden, bort och in i skuggorna. När hon kommit undan så pass att hon visste att ingen skulle kunna urskilja henne från varken maskinen eller stugan längre vände hon sig om och såg på det som nu inte längre bara såg ut som en stor borrmaskin, utan ett urtidsdjur, en köttätande varelse från vilken blodet rann. Hon drog upp kameran ur väskan, tog en serie med bilder tills hon var säker på att ha fått exakt det hon ville. Bilderna skulle hon lägga ut om några dagar. Dagen då alla skulle fira och tro sig ha segrat skulle hon visa hur det egentligen såg ut, att inget på något sätt var över och att striden bara börjat.

Bergsrået tryckte tillbaka kameran i väskan när hon var klar, vände på stället och började gå med målmedvetna steg, in i sko- gen, bort mot vägen och ner till båten hon lagt till nere vid Storsjöns strand. Det var när hon klev upp på vägrenen för att korsa den smala grusvägen som hon såg att det stod en mörk bil längre bort i svackan. Det var inget konstigt med det, någon som stannat för att kissa, gått in i skogen, jägare kanske … ändå frös hon till, kände hur huden över ryggen drog ihop sig som skinnet på en igelkott. Hon kisade mot bilen ett kort ögonblick men såg ingen som rörde sig i eller utanför den. Snabbt klev hon över gruset, ner på andra sidan vägen, in i skogen som slöt om hennes kropp, kall och varm på samma gång. Bergsrået gled genom vegetationen, målmedvetet och samtidigt försiktigt. Hon ville inte lämna mer spår än nödvändigt, men känslan av att vara iakttagen klibbade över hennes rygg och nacke och fick henne att huttra och skynda på stegen.

Då hördes ett ljud som avvek, inte långt bakom henne. Hon snubblade till, fick en gren i ansiktet. Snärten gjorde så ont att hon kved till, pressade samman käkarna, lyssnade, försökte däm- pa sin andhämtning, bara andas genom näsan. Då hörde hon ljudet igen, det hon först trott varit inbillning. Grus som krasade i vägkanten, det svaga prasslet av kläder. Händerna började darra, hjärtat slog så hårt att hon tyckte att det ekade mellan träden. Det var bara tjugo meter kvar tills skogen öppnade sig, borta vid en annan av stugorna, där båten låg uppdragen på grusstranden nedanför den. Hon snubblade framåt i allt snabbare takt, struntade i om hon gjorde ljud. Hon skulle ner till båten och ut på vattnet, bort därifrån. När hon nådde öppningen i skogen andades hon ut, saktade ner en aning och smög försiktigt förbi stugan.

Då kände hon närvaron, kastade en hastig blick över axeln och såg hur en man i mörka kläder klev ut ur skogsbrynet och ställde sig att stirra på henne. Hon kunde inte urskilja ansiktet, bara se blänket över hans ögonglober under huvan. Hon kved till, som ett sårat djur, och störtade fram över det mjuka gräset, halkade och snubblade medan hon sprang framåt- lutad ner mot vattenbrynet. När hon nådde båten grep hon med skakande händer runt repet som hon fäst i en liten späd björk, rev och slet, snorade och svor medan hon försökte få sina skakande händer att lyda och få upp den enkla knuten. När repet lossnade tryckte hon sig mot båten, pressade den genom gruset, ner i vattnet.

Slaget kom så oväntat och brutalt att hon inte hann tänka alls. Allt slocknade, som när någon blåser ut ett ljus. Det sista Bergsrået såg var båten som tyst drev ut på det silkeslena vattnet och månen som tittade ner på henne med sorgsna ögon.