Utdrag ”VÄGS ÄNDE”

Kapitel 1

Zara

Zara hade slutit ögonen, trots att hon inte behövde blunda. Det var kolmörkt i rummet där hon satt med korslagda ben och ryggen mot väggen bakom sig. Ändå kände hon ett behov av att blunda, att stänga ute det som fanns omkring henne, inte fuska.

Vapnet låg i hennes högra hand, fortfarande varmt efter prickskyttet. Alla skott utom ett hade suttit i ögat. Övat för lite. Det fanns en skjutbana på polishuset i Östersund, men hon kunde inte bosätta sig där och hade ett jobb som utredare att sköta på dagarna.

Zara satte timern på mobilen på tretton sekunder. Drog ett djupt andetag, startade den med ett lätt tryck med pekfingret, slöt återigen ögonen och plockade med blixtsnabba rörelser isär vapnet, la varje del på exakt rätt plats, andades ut och plockade sen ihop vapnet igen, nu med delarna i omvänd ordning.

När hon var klar mantlade hon och la ner vapnet, väntade medan hon tyst räknade ner. När larmet spelade en munter melodi, konstaterade hon att hon klarat utmaningen med en dryg sekund till godo. Hon gjorde om den ett par gånger och fick ner resultatet till elva sekunder. Där fick hon vara nöjd, med tanke på bristen på övning.

Hon tände ljuset i bunkern, klippte med ögonen mot de skarpa strålarna och plockade ihop sina saker. Såg sig om i sin underjordiska tillflyktsort, ett par meter ner under jordytan i ladan, konstaterade att säkerhetssystemen fungerade som de skulle, att inget verkade hända därute som avvek från det vanliga. Skogens tystnad, de vilda djuren som hade sitt liv, den lilla gården som såg ut att vara övergiven eller i alla fall väldigt sällan besöktes av mänskligt liv.

Luckan i ladans golv slöt sig bakom henne med en suck när hon klättrat upp och noga sett sig omkring. När hon tyst gled mellan de glesa ladugårdsdörrarna, ut på gårdsplanen och kände doften av fuktigt gräs och den lätta kylan i luften, längtade hon in i stugvärmen. Hösten var på väg, luften hade klarnat, den tryckande heta sommaren hade passerat, krympt till ett plågsamt minne.

Bränderna hade rasat i länet, slukat enorma områden som förvandlats till gigantiska ökenlandskap. Krishanteringen hade satts på prov och precis som de insatta varnat för, hade den brustit i samordning och resurser. Hjälp hade kommit från andra länder, från frivilliga och från Försvarsmakten. Civilsamhället hade kraftsamlat, visat att det fanns både kampvilja och generositet när det krävdes. Men sommaren hade också visat hur sårbart och lämnat åt sitt eget öde det norrländska inlandet var.

En doft av brinnande ved avslöjade att Alexandra eldade i öppna spisen, något de diskuterat men sen kommit överens om var okej, så länge det inte skedde allt för ofta. Att stugan inte var helt övergiven kunde ingå i illusionen. Den som ägde den kom dit ibland, för att fiska, plocka svamp och bär. Kanske en arvinge till det par som sist bott i den fallfärdiga stugan, någon som av sentimentala skäl inte ville ge upp den. Eller helt enkelt ville ha kvar svampskogen och fiskerätten.

Zara gick tyst över det mjuka gräset, ner från ladan till den sneda stugan, klappade i förbifarten på det kluvna gamla trädet som stod mitt på gårdsplanen, innan hon gick in, kippade av sig skorna och hängde av sig skaljackan på en krok under den fula hatthyllan. Ett flämtande rödgult ljus från lågorna i den öppna spisen i vardagsrummet fick skuggorna i hallen att dansa.

”Tränat klart?”
”Yes.”
Alex satt tillbakalutad i soffan med fötterna på det rangliga soffbordet och med en bok framför näsan. Hon sov inte inne i stugan. Sovrummet stod fortfarande tomt och sängen var obäddad. Alex hade sitt bo ute i skogen, en bit ovanför ladan. En plats som var osynlig för infrarött. Tillräckligt nära stugan för att det inte skulle ta mer än några få minuter för henne att nå dit. Men som inte gjorde att båda två satt som måltavlor i stugan, ifall de skulle bli angripna. Zara klättrade varje kväll upp till stugans vind där hon sov, med pistolen, kniven och mobilen som sällskap.

Zara tände i köket, gick fram till diskbänken och spolade tills vattnet var kallt, fyllde ett repigt dricksglas och drack sig otörstig. Blev stående med ryggslutet mot diskbänken och kände hur trött hon var. Kroppen mest, men också själen.

Hennes drömmar under de uppbrutna nattimmarna hade förändrats de senaste veckorna. Mardrömmarna där hon torterades, brändes, åts levande av stora insekter, drunknade i seg tjära eller floder av stinkande inälvor, hade dragit sig tillbaka och ersatts av nya drömmar. Mer intensiva, pulshöjande.

Hon hade börjat drömma att hon mördade. De som förrått henne till knarkkartellen hon infiltrerat, som torterat henne och njutit av det. Hon stirrade ner i det tomma glaset, såg den förvrängda bilden av en pinnstol genom glasets botten. Bara tankarna på hämnden fick hennes puls att stiga. Hon knöt den fria handen hårt, ställde ner glaset i diskhon. Snart skulle de få betala för det de utsatt henne för. Dyrt. Djävligt dyrt.

Hon tryckte sig från bänken, gick bort till vardagsrummet, sjönk ner i den större av de två slitna fåtöljerna och betraktade sin nya partner med både ömhet och skräckfylld fascination.

Alex var en imponerande kvinna. Lång, grov, muskulös och brutalt stark. Manhaftig, sa många. Ful och okvinnlig, när de var elaka. Nu låg hon lojt utsträckt i den obekväma soffan, djupt försjunken i en bok hon norpat ur den välfyllda bokhyllan i Zaras officiella bostad, lägenheten inne i Östersund.

De hade lärt känna varandra under utbildningen. Unga, hungriga, sugna på äventyr och adrenalin. Låtit sig lockas allt längre in i organisationen, hela tiden med förbehållet att de när som helst kunde kliva av, säga nej. Men lockelsen att fortsätta ännu ett steg, skaffa mer kunskap och få kliva in i nästa värld, hade varit stark. Upplägget liknade på många sätt hur spel var uppbyggda.

”Så … när drar du?”

Alex kisade smalt över boken. Zara mötte hennes blick under hårmanen som hängde ner över halva ansiktet medan hon undersökte funktionen i sin högra hand, kände på bulorna under skinnet som avslöjade all metall som höll den samman. Ryggen värkte där hon satt nersjunken. Hon hade gjort en okontrollerad rörelse under träningen i närkamp med Alex inne i ladan, dagen innan. Hon hoppades att det bara var en sträckning.

Hon spände ryggen, sänkte huvudet och hörde den välbekanta smällen i nacken. Sabla förslitningsskador. Livet satte sina spår och hon hade levt i dryga fyrtio år. Hon ville inte veta hur hennes kropp tänkte bete sig när hon passerat sextio. Om hon blev så gammal.

”Det får P-O avgöra”, muttrade hon.

”Piuhhh”, fnyste Alex. ”Sen när låter du den gamle styra och ställa med dig?”

”Ska du säga”, flinade Zara.

”Ja ja, det där kan vi diskutera i all evighet. Jag vet att du inte litar på honom. Inte fullt ut. Men han gav mig en andra chansjag annars inte skulle ha fått.”
Zara valde att inte svara. De hade diskuterat sin före detta chef, fram och åter. Hans hälsa, hans mentala dito, hans påstående om en mullvad i organisationen. Den nya tillförordnade chefen som ingen verkade gilla eller lita på, kollegorna. Men framför allt hade de ägnat många timmar åt det faktum att de bägge råkat ut för det som mest av allt liknade ett förräderi. Att någon inne i organisationen eller i dess närhet bränt dem bäg- ge, vid två olika tidpunkter. Frågan var vem eller vilka de hade kommit för nära?

Alex var lika övertygad som P-O om att det fanns en mullvad inne i deras egen organisation och att det var den hon kommit allt för nära. Denne någon hade planterat narkotika i hennes bostad och fått henne utpekad som ett säkerhetshot, vilket inneburit att hon fått sparken. P-O hade sen sett till att Alex kunnat försvinna helt och på så sätt gett henne manöverutrymme för egna efterforskningar. Något som Zara förstod skett i utbyte mot att Alex räddat henne från hennes torterare i Montenegro. Men också mot att hon nu agerade som Zaras livvakt.

I undercover-verksamheten var livlinorna in i organisationen allt. Operatörerna ute på fältet fick inte för en sekund lämnas utan kontaktmöjlighet eller hjälp om de skulle behöva. Om ett nödläge skulle uppstå, skulle operatören kunna plockas ut ur sitt sammanhang på bara några få timmar. Deras controllers arbetade i skift och blev med tiden ett slags konstgjorda nära vänner, som visste det mesta om dem. Och ändå inte.

Zara visste att Alex litade på P-O. Kanske inte fullt ut men mer än hon själv gjorde. Att hennes eget uttag från uppdraget i Montenegro dröjt när hon tagits av kartellen, för att pressas på vem hon var och vilket uppdrag hon hade och för vem, var en illavarslande signal. Något hade gått snett och inte ens P-O hade

lyckats förhindra det. Varför? Vilket spel var det han egentligen spelade? Vilket var hans verkliga syfte?

De var båda överens om att han ville tvinga mullvaden ut ur organisationen. De hade också diskuterat möjligheten att han var ute efter personlig hämnd och tänkte agera själv. Att skammen över att ha blivit förd bakom ljuset gjorde att han själv tog på sig all skuld. Att det var därför som han inte avslöjat mer eller låtit dem bli involverade. Men kommit fram till att det var osannolikt på grund av hans sjukdom. Även om han skulle vilja ta ut hämnden med egna medel så skulle han högst troligt inte klara av det rent fysiskt.

”Kände du att du var ett slags lockbete?”

Alex kisade på Zara över boken. Hennes ögon glimmade vasst. Zara försökte hålla sina känslor utanför och analysera det som hänt, utan att släppa in allt hat och frustration och förnedring. Hon nickade sen.

”Ja. Jag kommer inte ifrån att jag fungerade som nåt slags lockbete, för att avslöja den där förrädaren som jag fortfarande inte sett minsta spår av.”

Hon lutade sig tillbaka, stirrade en stund i taket. Hur mycket skulle hon avslöja? Vad visste Alex egentligen? Hon studerade Alex grova ansikte, de utstående öronen som blev rosa i ljuset från den öppna spisen. Hon undslapp sig en lätt suck. Vad hade hon för val? Nu. Hon fortsatte.

”Det kan finnas många skäl till att jag blev avslöjad, att jag togs av kartellen till ett isolerat hus, där de torterade mig för att få tillbaka stålarna jag snodde från dem, rakt framför deras näsor. Och för att få ge igen för den förödmjukelse de tyckte sig ha fått utstå. Uttagen blev jag ju. Av dig bland annat.”

Zara blängde på Alex som satt blickstilla med ett självgott le- ende över ansiktet. Hon hade fortfarande inte erkänt rakt av att det var hon och två andra operatörer som genomfört den våghalsiga insatsen, på P-O:s order.

”Även om jag inte sett röken av den där mullvaden P-O hävdar finns bland oss, så är det en hel del som är märkligt och som faktiskt tyder på att nån agerar inne i organisationen, i helt egna syften. Och att både du och jag kommit för nära, på nåt sätt.”

Zara tystnade, lät det hon just sagt sjunka in hos Alex, men också hos sig själv. Vad betydde det? Och vem var det som P-O misstänkte? Vem skulle hon själv peka ut om hon blev tvungen? Det fanns många kandidater, men inte på grund av att de agerade på ett sätt som verkade misstänkt. Samtliga var proffs som inte skulle göra något som avvek eller avslöjade något. De var utbildade till att göra just det här, spela en roll till fulländning. Smälta in, aldrig sticka ut.

”Det kan vara precis vem fan som helst”, muttrade Alex truligt bakom sin bok. ”Men det måste vara nån som varit ute på fältet, som fått smak på action och dubbelspel. Och som är djävligt kåt på pengar. Eller så finns det rejäla ambitioner och vi har en gal- ning som tänker ge sig in i den kriminella världen på allvar …”

Zara ryckte till. Det var som om en gast gått genom rummet, en kall pust, en unken doft av blod och ångest, uppstötningar och adrenalinfylld svett. Hon försökte fånga bilden som vandrat genom hennes hjärna men lyckades inte. Hon knöt ena handen, kände hur raseriet flammade upp. Men släppte sen ut luften ur lungorna, lät hjärnspöket flyta ut ur rummet, försvinna. Minnesbilden som precis visat sin existens skulle komma tillbaka. Hon skulle vänta på den.