Utdrag ”Den du borde frukta”

Prolog

”Far?” ropade han uppåt i trappan. Han tog några försiktiga kliv uppför de första stegen, höll handen på den svala ledstången, väntade, lyssnade. Det knakade till i trappsteget han stod på. Några fåglar kvittrade utanför. Ett vasst gnisslande ljud fortplantade sig genom väggen när vinden vred den rostiga metallvimpeln på taket. Hans systrar sov redan och hans mor hade sagt godnatt och gått in på sin kammare. Han hade aldrig satt sin fot på övervåningen i huset. Mor hade strängt sagt ifrån att han aldrig fick gå upp till far. Ingen fick. Inte hans systrar heller. Far hade viktiga saker att göra och fick inte bli störd. Men nu kunde han inte hejda sig.

”Fa-ar?” Han fick inget svar. Men Carl kände att far var där. Han tog dom sista trappstegen, sköt upp dörren och klev in, såg sig förvirrad omkring. Framför honom sträckte sig en lång hall med två smala dörrar på ena sidan och en lite bredare i slutet. Han blev stående ett ögonblick, osäker. Men den bubblande stoltheten tog över och han gick tyst över plankgolvet mot dörren längst bort, den dörr han trodde var faderns sovrum.

Luften luktade instängt och det kittlade av damm i näsan när han försiktigt gick genom hallen. När han nått fram till dörren tittade han, med ett litet leende, ner på den klumpiga hästen som han täljt ur ett av vedträna från låren nere i köket. Han ville så gärna visa den och kanske få ett litet ord av uppskattning. Far hade ju berömt honom, kanske få ett litet ord av uppskattning. Far hade ju berömt honom, sagt att han var händig, när han visat det han gjort i slöjden vid middagen häromdagen. Carl sken när han tryckte upp dörren och klev in.

”Far, jag ha …” Carl stelnade mitt i rörelsen, stirrade, men bara ett kort ögonblick, innan han knep ihop ögonen så hårt han bara kunde. Det han sett försvann. Med tiden. Men det gjorde aldrig dofterna och ljuden. De fanns kvar i hans näsa, hans öron, åt sig in i köttet, rakt in i hjärtat och lämnade honom aldrig. Inte för ett ögonblick …

Allt är mitt fel. Min mor ligger under ett fult träkors på en gudsförgäten plats och ruttnar i den fuktiga saltstinkande jorden, bland maskar och bakterier, därför att jag föddes. Det är sanningen, oavsett vad du försöker säga. Om jag inte fötts hade hon levt. Och det kan varken du eller jag ändra på. Vems är den verkligen skulden, undrar du. För jag var ju bara ett litet skrikande, klibbigt knyte, som ingen frågat om jag ville bli utslängd till den här skitiga världen. Visst. Ett oskyldigt barn, säger du. Så är det förstås. Var. Nu är jag inte längre lika oskyldig, lika hjälplös. Jag blev tvungen att försvara mig, för att överleva. Och dom som bär den verkliga skulden ska få betala. Var inte orolig för det. Du tycker att jag är kall, hård, cynisk? Du har så rätt. Jag skulle säga att jag är ond. Rutten ända in till min svarta sargade själ där hatet och hämnden bubblar som kokande tjära dygnets alla timmar. Yaya säger att jag har ena foten hos Djävulen och den andra hos Gud. Hon om någon borde veta, hon som räddade mig, såg till att jag överlevde. Hon säger att det är Guds vilja. Jag säger att det är Djävulens. Djävul och ängel. Madonna och hora. Jag är allt du önskat dig och allt du borde frukta …

1
Det var den vita uppsvällda handen med tre fingrar som drog hennes blick tillbaka. Hon kisade ner mot sörjan som gled på älvens vatten under hennes fötter. Vad var det som sakta löt i en långsam cirkel? Hon hade sprungit tills hjärtat ville ut ur bröstkorgen och strupen inte kunde vidgas mer för att suga in tillräckligt med syre. Luften var frisk och klar och i skuggan var gräset toppat av frost. Göta älv gled förbi kajen där hon sprang i det som såg ut att vara maklig takt med bara svaga krusningar på ytan. Det var nästan vindstilla, för en gångs skull. När Vindarnas tempel bara var ett tiotal meter ifrån henne hade hon låtit kroppens egen tyngd stoppa upp farten och i det sista steget slagit händerna i teglet. Hon hade stått så, med händerna över huvudet, handlatorna mot muren, huvudet hängande mellan axlarna och väntat tills pulsen sjunkit till något som kunde kallas mera normal. Och belåtet noterat att det gick allt fortare. Hon gick igenom monumentet, passerade dess inre vägkorsning, ställde sig på kajkanten och tittade bort mot Slottsberget på andra sidan vattnet. Det hade blivit som en ritual, ett tvång, att gå in och igenom monumentet, att ställa sig att stirra ner i vattenmassan som sög förbi kajkanten och tömma huvudet på dom allra sista tankarna medan pulsen sjönk. Strömmens möte med landtungan gjorde att skräp samlades där Göta älv pressade sig förbi Sannegården. Grenar, plastpåsar, petflaskor, ett långt sargat rep och en solkig plastdunk tryckte mot stranden tillsammans med en platt matta av uppblötta löv och annan onämnbar bråte. Det var då hon fått syn på handen. Den liknade den på en Disneyfigur. Vit, uppsvälld likt en diskhandske som någon blåst in luft i, men med bara tre fingrar. Tröjan den stack ut ur var lika grå som vattnet som liknade en slingrig yta av flytande metall. Ur en reva i tyget skymtade hon något som såg ut som dom revben hon brukade köpa i saluhallen till jul. Bara mycket blekare och såg ut att vara upphuggna av en styckmästare som haft en riktigt dålig dag. Hon kräktes häftigt och slog sedan handen över munnen, drabbades av en hastig känsla av att hon förstört något med sitt kräk. Sen insåg hon att det inte gjorde varken till eller från. Hon torkade sig om munnen med tröjärmen, svalde äcklad ner spysmaken, grävde med skakande händer i fickan efter sin mobil, slog 112 men ångrade sig. Den som löt i sörjan nedanför hennes fötter var inte i något akut behov av hjälp. Hon försökte minnas polisens eget nummer, slog hårt med fingret på skärmen för att surfa rätt på det, tappade den nästan i vattnet, slog 112 trots allt och kraxade fram sitt ärende.

”Ni måste komma hit! Det ligger en död människa här.”

”Var befinner du dig?”

En stark svindel grep tag, handen som flöt i vattnet verkade röra på sig, sträcka sig uppför att gripa tag i henne. Hon tappade balansen framåt, knäskålarna slog hårt i stenen, hon flämtade ytligt och tryckte händerna i marken som för att hålla sig fast och hindra handen från att dra ner henne i vattnet och dränka henne, göra henne till sitt sällskap nere i sörjan av smuts och bråte. ”Ni måste komma hit, hjälp mig …”, kved hon.