Utdrag ”Lilla dockan”

Kapitel 1

”Jag är inte den ni tror att jag är. Jag är en bluff, en djävla teater.”

Hon fäste blicken i kameraögat där hon satt i poolens hörn. Det glittrande upplysta vattnet omslöt hennes slanka kropp som var klädd i en guldfärgad bikini. Hon höll ett smalt glas i ena handen, nästan urdrucket. Hennes långa naglar gnistrade som juveler. Sakta fylldes hennes hårt sminkade ögon av tårar som till slut svämmade över och rann ner för kinderna. Inte ett ljud kom ur henne, inte en snyftning. Bara våta tårar som släppte från hakspetsen. Hon tog en klunk ur glaset, harklade sig för att återfå rösten.

”Allt det jag visar er, allt jag berättar om är en bluff, ett skal. För när ni inte ser mig, när jag inte lägger ut bilder på nya kläder eller smink eller fester, när jag inte ler och skrattar med er … då …”

Rösten skar, de första snyftningarna kom som kvävda skrik ur hennes strupe. Hon gömde ansiktet bakom den fria handen under ett ögonblick, torkade sedan ilsket bort vätan från kinderna, drack trotsigt det sista ur champagneglaset och slängde det ifrån sig, ut i det grönskimrande bassängvattnet där det snabbt sjönk och försvann. Hon svalde hårt, andades häftigt och ytligt.

”Då … blir jag tvingad av ett djävla pervo att ge honom bilder på mig själv, att köra upp saker mellan benen och filma, att förnedra mig och ge honom det. Och jag vet att många av er redan har hittat det där … att ni … ni måste förlåta mig, försöka förstå.” Snyftningarna riste genom den tunna kroppen och fick vattnet runt henne att krusa sig. Efter en stund blev hennes andning lugnare och hon såg ut som om hon skulle kunna somna där hon satt, inbäddad i det lysande vattnet.

Jennifer stirrade som förhäxad på scenen som utspelade sig i hennes mobil. Vad pratade hon om? Var sände hon ifrån? Den glittrande poolen kändes kusligt bekant. New York? LA? Så såg hon en skärva av ett vitt pariserhjul snett till höger om poolens glasade räcke. London? Då fick hon syn på bokstäverna i mitten av hjulet. GO. Göteborg?

Jennifer sög häftigt in luft. Hon och hennes kompisar hade gått förbi hjulet för bara ett tag sedan, på väg till nöjesparken strax innan jul och pekat och pratat om poolen som stack ut från det höga hotellet mittemot entrén. De hade pratat om hur det skulle kännas att simma där, i en låda av glas. Jennifer hade mått illa av bara tanken på att befinna sig så högt uppe och ännu värre om golvet var genomskinligt.

Hennes uppmärksamhet drogs hastigt tillbaka till den unga kvinnan i den upplysta poolen som ryckte till som om hon blivit väckt, kastade en hastig blick åt sin högra sida, drog handen över näsan, snorade och svepte sitt halvt nedblötta hår bakåt i en yvig och loj rörelse. Hon fokuserade återigen mot kameran som verkade sitta en bit bort, snett ovanför henne. Blicken fylld av hat, sorg och vad som såg ut som desperation.

”Jag vet att du tittar på det här just nu, ditt djävla äckel! Men du ska inte få göra mig illa mer, du ska inte få göra något med min familj. Jag har lämnat allt till polisen. Du får inte mer av mig. Aldrig mer!”

Hon reste sig och steg upp på den stol som hon suttit på i hörnet av poolen och som dolts av vattnet runt hennes kropp, hävde sig upp på kanten av det glasade räcket, satt där och balanserade ett ögonblick, log sitt vackraste leende mot kameran. Ögonen såg simmiga ut, ögonlocken blinkade allt långsammare.

”Förlåt mig. Jag älskar er …”, mumlade hon sluddrigt och lät sig sedan falla bakåt.

Jennifer stirrade så hårt på bilden i sin mobil att det gjorde ont i ögonen. Det blågröna vattnet i den inglasade poolen svallade en kort stund men snart var det lika slätt och glittrande lugnt igen. Som om BellaDonna aldrig existerat, att hennes kropp aldrig legat där i vattnet.

Jennifer slog handen över munnen, svalde och svalde, jagade med blicken runt bildrutan för att se om inte BellaDonna var kvar trots allt, gömde sig runt hörnet, bara hade dykt ner under vattenytan och simmat dit kameran inte kunde se. Bara skojade, retades och snart skulle dyka upp igen, leende och småpratande som vanligt.

Då hörde hon det dova dunkandet av händer mot glas, kvävda rop, sedan en våldsam smäll och strax efter störtade två personer in från vänster i bildrutan, kastade sig ner i vattnet, fullt påklädda, och vadade runt och sedan fram till räcket, där de la händerna mot glaset och stirrade ner, rakt ner genom vattnet.

Då började Jennifer gråta, hysteriskt.