Utdrag ”Monster”

Prolog.

Östersund, januari 1977.

Ibland kunde han tänka att det verkligen var ett svart hål vid sidan av spåret, att ett enda snedskär skulle vara slutet. Men lika snabbt smålog han åt den fåniga tanken, njöt av det lätta fladdret i magen, den korta upphetsningen av en fara som egentligen inte fanns, bara var ett hjärnspöke, en bild som uppstått i hans huvud.

Kroppens förmåga upphörde aldrig att fascinera honom. Både fysiskt men också mentalt. Sedan handlade allt egentligen bara om vilja, kontroll och så klart disciplin. Och det var den som räknades.

Det kalla blåaktiga skenet från lamporna i spåret låg som runda klot på regelbundna avstånd inne i det lätta snöfallet. Snökristallerna som landade på marken glittrade som strösslade diamanter i det lättflyktiga översta lagret av nyfallen snö. Mörkret utanför de mjuka ljusbubblorna var kompakt svart, som ett tomrum utan konturer, utan slut.

Han brukade ta det längre spåret. Trots att det bara var det kortare som var upplyst. Snön låg tjock och reflekterade det lilla ljus som fanns, mestadels från konstgjorda källor. Och han kunde spåret utan och innan. Dessutom tyckte han om känslan av kraft, att kunna ta ut skidtagen, låta den bitande luften strömma ner i lungorna, njuta av känslan att han fortfarande hade styrka och teknik.

Fartvinden bet i kinderna men kroppen var varm, kändes mjuk och stark trots att han var en gammal man. En synnerligen vältränad gammal man, tänkte han, flinade belåtet och saxade hastigt med skidorna i det sista utförslutet så att han växlade in på det egna spåret mot huset.

Den sista utförslöpan var alltid en utmaning. Han fick vika av från spåret, ut i skogen en bit och sedan ner mellan husen, längs deras höga staket. Snön var djup och fluffig med ett hårdare lager några decimeter ner. Hårt och stumt men ändå löst. Det sprutade upp glittrande kristaller runt skidorna och över hans pjäxor, sköra som spunnet glas, perfekta skapelser som liknade de stjärnor som bildats på hans sovrumsfönster när han var liten och som han fascinerad studerat in i minsta detalj.

När han med god fart gled fram tätt intill deras höga plank kände han en häftig ingivelse att bromsa in, stanna och se sig om, lyssna. Han pressade med skidorna och bromsade upp farten, gled fram tystare, lystrade och kisade intensivt omkring sig, men allt var tyst och stilla. Snön låg orörd och glittrande, bara några spår av hundar, harar och hundägare som pulsat vid sidan av skidspåret för att inte förstöra det och riskera att skidåkarna skulle ramla. Han släppte på igen och rundade staketet med god fart.

Det som överraskade honom var ljudet, det sjungande metalliska ljudet. Och att det tog stopp, fullständigt tvärt stopp.

Han måste ha tappat medvetandet en stund, slagit i något. Han kämpade upp ögonen, de sved  och han kände att han var blöt under kläderna, svetten rann över ansiktet ner i ögonen. Efter en stund insåg han att svetten rann åt fel håll.

Det stack i ansiktet, huvudet kändes svullet och stumt. Han kisade mödosamt ut över den snöglittrande marken. Han låg inte i snön. Han befann sig ovanför den. Och allt var upp och ner. Han blinkade igen, som om han inte riktigt kunde tro på det han såg. Men efter en stund insåg han att det inte var en synvilla. Han ville dra svetten ur ansiktet, räta på sig, ta tag med armen. Men han kunde inte röra någon av armarna. Han försökte ropa, det kom inget ljud, bara ett harklande som lät både avlägset och kusligt likt ett rosslande från ett döende djur.

Han hävde sig uppåt, tog i med magmusklerna och ryggen, benen, allt han hade, och det var fanimej inte lite. Han var fortfarande en urstark och vältränad man även om han nått en aktningsvärd ålder. Spänstig hade det hetat i hans ungdom. Hans överkropp böjdes som en mask som kämpar spetsad på en krok, uppåt så att han såg verkligheten ur rätt vinkel en stund, sedan orkade han inte mer, föll tillbaka och blev hängande igen. Han var kvar vid staketet. Några meter från sitt hem.

Han stirrade ut över det svagt skimrande snötäcket som flammade blått och silver i det som nu var klart månljus. Det var då han insåg att det satt någon där, i dunklet under en av de stora björkarna, en figur i kåpa och svarta byxor. Ett blekt urgröpt ansikte skymtade under huvan som figuren efter en stund drog bakåt.

Huvudet såg litet ut, nästan krympt, eller så var det magert, benigt? Ansiktet var så blekt att det såg sjukligt ut och han tyckte sig skymta ett litet vasst leende, glimmande skarpa tänder. Det var något obehagligt med huvudet, oformligt, annorlunda. Kanske var det bara ljuset, hans fantasi, utmattning, men han tyckte en stund att det var djävulen själv han såg rakt i ögonen. Smala, stirrande, gulaktiga.

”Vem är du?” rosslade han, ville riva loss armarna, sparka sig ner och gå bort till figuren och ta tag i den beniga människan och skaka vett i den.

”Känner du inte igen mig?”

Han ryckte till. Rösten var tunn och inte alls så skräckinjagande som han väntat. Mera som ett barn än en vuxen människa. Den märkliga figuren reste sig smidigt, kom fram till honom, tyst, långsamt, satte sig rakt framför hans ansikte, betraktade honom stillsamt, med blanka smala ögon, ett litet ondskefullt leende över det som han nu såg var groteskt förstörda läppar. Han ruskade på huvudet. Nej. Han hade aldrig någonsin mött den beniga vanställda människan förut.

”Nej, vad hade jag väntat mig? Att du skulle känna igen en av dem som du aldrig någonsin såg … ”

Kapitel 2

Långsamt kom ljuset tillbaka, små vita irriterande pixlar i det mörka, lugna, svala. Han försökte svälja, halsen kändes trång och torr. Ögonen ville inte öppnas. Han vilade ett tag i mörkret bakom ögonlocken, ville inte upp till ytan, inte än.

Efter en stund kände han doften av varma tallbarr, kåda och torrt gräs, någon blomma han inte visste namnet på. Det var varmt och stack efter ryggen, han var klibbig av svett, något skavde i nacken. Armarna gick inte att röra, knäskålarna smärtade intensivt och han insåg att han stod på knä och troligen gjort så ett bra tag.

Han pressade med ena benet, kroppen tippade framåt och något drogs åt kring hans hals, han fick ingen luft, drabbades av panik och började sprattla. Han hörde ett gurglande märkligt läte som om han var under vatten. Desperat pressade han sig bakåt, bort från det som ströp honom, trycket runt han hals lättade och han sög häftigt in luft, slog upp ögonen och stirrade rakt in i de sista vassa solstrålarna över fjällen och Storsjöns glittrande yta som pressade sig in mellan urgamla tallar. Han blinkade och andades, det skarpa ljuset smärtade i ögonen.

När han klarade att fokusera blicken såg han att han var kvar på berget. Fast uppe på platån, på den gamla avrättningsplatsen. Hade han gått dit? Själv? Så mindes han att han stått vid bilen, nere i slutet av grusvägen, väntat på sitt möte, tittat på klockan. Han undrade vad den var nu? Solen var på väg ner bakom fjällkanten. Det borde vara sent.

Han hade varit uppe på själva berget ett par gånger under sin barndom. Deras ambitiösa lärarinna hade tagit med dem dit på en utflykt för att visa dem den urgamla platsen och entusiastiskt och med den där pipiga nervösa rösten berättat historian om livet på vikingatiden och in i medeltiden, om slaget vid Mjälleborgen.

Egentligen hade han tyckt att det varit ganska intressant, men sedan hade allt ändrats, han hade börjat smyga med att han läste läxorna, att han gillade matte och historia. Han hade också lagt av. Och lärarinnan hade gett upp och försvunnit.

Han ryckte till, insåg att han fallit ner i dvala en stund, drömt. Han vilade mot något med ryggen, fortfarande stående på knä. Smärtan och stelheten fick honom att grimasera. Så flämtade han till, en bild släppte från hans undermedvetna och flöt upp till ytan. Han hade mött någon, en figur i lång kappa, ansiktet dolt. Figuren hade stigit ut ur skogen, tyst och obemärkt. Han hade blivit full i skratt, först. Vad var det för dåre som stod mitt i skogen i något slags medeltida kappa?

Sedan hade leendet slocknat tvärt, figuren hade höjt ena armen i en vid rörelse, lyft något, han uppfattade aldrig vad, det ven till, ett tjutande märkligt ljud. Det hade blixtrat till innanför ögonen, smärtan hade skurit som en kniv rakt igenom allt och färgat hans synfält blodrött.

”Gah … ahhhh …”

Tungan var svullen, munnen torr och halsen stramade. Han fick knappt fram något ljud. Sedan slöt han munnen igen, försökte svälja genom den smärtande halsen. Vem skulle höra honom här? Överkroppen svajade och han kände en enorm lust att lägga sig ner på sidan, vila en stund. Det gjorde så vansinnigt ont i knäna, halsen, ryggen, han hade ingen känsel kvar i underbenen.

Snaran drogs åt igen, luften tog slut och han vräkte huvudet bakåt, flämtade, hostade, dreglade. Kroppen gungade. Han måste ha tappat medvetandet igen. Han var så vansinnigt törstig, så utmattad. Han ansträngde sig för att få upp ögonlocken, försöka se vad som höll fast honom, varför han stod på knä uppe på det förbannade berget.

Han gurglade ur sig något som skulle vara ett skrik men aldrig blev det, fann sig stirra rakt in i ett blekt ansikte. Det han såg var som taget ur en skräckfilm. Ansiktet var urgröpt och nästan vitt, ögonen låg som djupa hål rakt in i kraniet, över huvudet hängde den stora toppiga kåpan, likt en demon ur en usel skräckroman eller Döden själv ur någon eländig Bergmanfilm.

”Varför är jag här?” rosslade han med rädslan som ett levande väsen som fyllde munhålan med en frän stank.

Varelsen vände honom ryggen, stod och såg ut över landskapet, verkade beundra utsikten. Han stirrade på den svarta ryggtavlan, försökte se in, få kontakt men det var som om den inte hörde, inte kände. Den rörde sig bara tyst och mekaniskt och med ett tydligt fokus. Det senare gjorde att hans inre sakta frös och blev allt kallare, allt mera uppgivet. Han fortsatte att prata, rosslade fram ord, formade dem mödosamt, försökte få kontakt, precis vad som helst, men inget hände. Det var som om den som rörde sig under den stora capen var en robot, en maskin.

”Jag vet inte vem du är”, fortsatte han, försökte få sin obefintliga röst att låta vänlig och stabil men hörde ändå det skriande lite höga och darriga som sken igenom. Han snyftade till, snorade och drog ner allt i halsen. Det som band händerna skar in och han kunde ana att han blödde, det hade blivit kladdigt och varmt.

”Snälla, jag ber dig, jag har familj, barn … jag är inte en ond människa, jag har inte gjort något, jag vill bara få vara med min familj, jag …”

Utan förvarning vände figuren så att slängkappan svepte ut runt den magra kroppen. Örfilen kom som en blixt, rappade hans kind med smärtsam precision, det sved som eld, hans ögon tårades.

”Hur vågar du ljuga för mig?” väste det under huvan.

”Förlåt, förlåt …”, ylade han och visste inte varför han bad om förlåtelse. Han började gråta, snoret och tårarna rann.

”Du får inte ljuga för din baneman. Du vet så väl att du är en ond och korrupt och eländig människa och det här är inte tillfället då du ens ska försöka ljuga eller slingra dig. Det är nu du ska möta ditt öde, se dig själv i ögonen, förstå vidden av det du gjort.”

”Snälla”, snyftade han ömkligt. ”Snälla, säg vad du vill?”

Han ryckte till när han hörde sin egen röst, det pitchade, ömkliga, som en gris som man släpar till slakt, ingen värdighet, ingenting. Han var beredd att göra vad som helst för att få leva. Vad som helst. Varelsen gick runt honom, han såg det svarta blankputsade kängorna i ögonvrån.

Figuren försvann ur hans synfält, han kunde känna närvaron bakom ryggen, kappan som strök längs hans ben. Banden som höll hans händer släppte, blodet rusade tillbaka in i fingrarna och smärtade så att han gnisslade tänder. Stelt och mödosamt drog han fram händerna längs sidorna, höll dem framför sig, gned dom mot varandra, såg att handlederna var som stora sår, fingrarna svullna. Varelsen gick fram och ställde sig intill honom.

”Lägg vänster hand här,” sa den och pekade på en huggkubbe som stod framför honom. Han stirrade på den uppruggade ytan där någon kluvit oräkneliga träklabbar under åren. Det var något i rösten som var bekant men han kunde ändå inte placera den. Den lät metallisk, som en varelse ur en scifi film, ett monster från en undervattensvärld. Den stadiga middagen på golfklubben vände runt flera varv i buken.

”Minns du Johnny?”

Han blinkade, svalde igen. Johnny? Vilken satans Johnny? Han var på vippen att svara nej men svalde ner allt, såg upp på vålnaden som stod framför honom, fullständigt stilla, bara den lätta märkligt lugna andningen under huvan.

”Ni satte Johnnys fingrar i dörren. Den var tung och stor. När ni stängde dörren klipptes hans fingrar av. Kommer du ihåg det?”

Bilden kom som en projicering på hans näthinna, han såg det med ens, Johnnys fingrar som de pressat in i dörrens upphängning, vid gångjärnen, när den stått på vid gavel. Det var en tung dörr, massiv och bred, hur fan man nu kunde ha en sådan på en skola för små barn? Johnny hade vrålat i panik, de hade hållit fast honom, stängt dörren och hört hur det krasade när hans två fingrar mosades i mötet mellan karm och dörr. De hade rusat åt alla håll, skrattat som galna, ljugit och bedyrat att de inget sett. Och de andra idioterna hade inte vågat säga ett pip. Som vanligt.

Johnny hade legat i fosterställning, blodet hade färgat snön röd. Lärarinnan hade kommit utstapplande på sina pumps och stirrat oförstående och sedan skrikit så att alla barnen börjat göra detsamma. Han mådde med ens våldsamt illa och kräktes i en liten ynklig pöl framför sig. Han hörde hur varelsen skrattade där inne under huvan.

”Så du minns alltså … så bra. För då ska vi leka en liten lek du och jag. Om du vill leva, för det verkar du vilja, så ska du offra precis det som Johnny fick offra då, två av dina fingrar, lång och pekfinger på vänster hand. Här får du yxan, min vän. Ta den och ge Johnny upprättelse. Så får du leva. Annars …”

Han hörde sig själv som utifrån, hur han grät, skrek, förnedrade sig själv, snyftade som ett litet barn, en idiot, kände hur han pissade ner sig själv men snörvlade till slut att han skulle offra det som de tagit från Johnny och hann tänka att det var nu eller aldrig han hade chansen att kasta sig över den lilla tunna skithögen som lekte Gud men hittade ingen kraft, inget sätt att få sina darrande händer att lyfta sig till ett anfall trots att han hade en välslipad yxa framför sig.

Han tog den med sin högra hand, lyfte den, kisade mot varelsen som stod blickstilla framför honom, ryggen mot solnedgången och den allt mera mörkblå, rosadisiga himlen och siktade på sin vänstra hand som låg som en slingrande darrande orm på huggkubben. Han skrek och ylade, ropade på sin fru, sina barn, insåg att de inte kunde höra honom, att de lagade mat, tittade på teve och spelade spel.

Han högg, rakt över samma fingrar som de tvingat Johnny att sätta i dörren. Han högg hårt och precist och såg hur yxan klöv fingrarna på sin egen hand, strömmen av blod, hur det sprutade precis som på film men smärtan kom inte direkt, den kom som i slowmotion, en sugande våg. Han skrek, höll om handen, som om det skulle lindra, höll för att hindra att allt blod sprutade ut, att hans liv skulle rinna bort.

När han stod där, med sin vänstra hand i en krampartat grepp, när blodet slutat pumpa, det var då han insåg att det han gjort bara var en del i hans banemans hämnd. Att han huggit av sig sina fingrar utan att få fri lejd, utan att få någon nåd. Att straffet skulle bli så mycket större.

”För den som blev utsatt för det ni gjorde, fanns ingen utväg. Det vet du säkert eftersom Johnny tog sitt liv sedan, han blev bara nitton år. Han sköt sig. Med sin pappas gevär. Hans far gick ut i sjön sen … åh, det visste du inte.”

Han snyftade, ett lågt ylande hade börjat forma sig, byggdes upp i halsen. Han skrek, jämrade sig, snorad. Men inget hjälpte.

”Du vet att alla protester är ren idioti. Jag dödar dig i vilket fall som helst. Du ska ställa dig på huggkubben, snaran har du redan om halsen, säg adjö till alla som mot förmodan skulle sakna dig och sparka undan skiten … det viktiga är inte att du dör, för det gör vi alla. Det viktiga är att du vet varför. För att du är ett svin, ett monster, en själaplågare, en mobbare, en sjuk satan som förtjänar att dö som det värdelösa äckel du alltid varit. Det är här du ska göra avbön, Henry, det är nu du ska tala om för alla som du någonsin gjort illa eller behandlat som skit, lurat, bedragit, våldtagit, plågat, mobbat. Det är nu du ska be dem alla om den förlåtelse som du bara kan hoppas att de är villiga att ge dig.”

Han mindes nu, alla saker de gjort under åren i skolan, alla spratt de hittat på som snarare var tortyr och misshandel, flickorna han gjort illa under tonåren, kärlekarna han bedragit, kvinnorna han ljugit för. Han stod där som i bön på knä framför huggkubben och rabblade upp alla oförätter han någonsin gjort och fascinerades av att han kunde minnas så mycket trots allt, att han kom ihåg namn från barndomen, från tonåren, från tidigare arbetsplatser.

Han rabblade upp alla som han trampat på i politiken, alla han lurat i affärer, för pengarna han stoppat i egen ficka, mutorna. Alla lögner och knivhugg i alla ryggar, alla lik han klivit över. Han snörvlade och grät och mässade, länge och ihåligt.

Han bad för sin familj, sin fru som han bedragit, lurat och utnyttjat, trots att hon ställt upp på honom och barnen i alla år, osjälvisk och tystlåten, allt mera introvert medan åren gått. Kanske hade hon gett upp? Att hon inte längre brydde sig, inte vågade. Hade han varit så ond mot henne? Hade det verkligen blivit så att hon börjat tiga, gått undan, var det därför hon lade sig tidigt, serverade honom hans drink i hopp om att han skulle bli trött och gå och lägga sig att sova i soffan så att hon slapp ligga med honom, slapp prata med honom? När hade de pratat sist?

Han tänkte på alla som han skulle sakna och på hur livet blivit och med en våg av självömkan insåg att han inte visste hur mycket de skulle sakna honom, om de ens skulle göra det. Till slut tystnade han, ordfloden stannade upp, tog slut. Figuren i slängkappan gick fram några steg och drog bak huvan från ansiktet och log. Han flämtade, fick inte luft, det kunde inte vara sant, att det var …

”Bra. Jag visste att du kunde. Du har betalat tillbaka en liten del. Dina synder följer dig men nu när du bekänt kanske du slipper att vara bunden vid din grav som odöd. Varsågod.”

Med lite hjälp klev han upp på huggkubben på stela och darriga ben och stod där en stund, kände vinden mot ansiktet, såg ut över skogen, ängarna, den glittrande Storsjöns enorma vattenyta och fylldes av en våldsam sorg som inte gick att gråta bort, en överväldigande känsla av att vilja leva mer, göra om allt, be alla om förlåtelse på riktig, backa tiden. Men allt var för sent.

Då sparkade hans baneman undan huggkubben och han förlorade fotfästet.