Utdrag ”När döden skiljer oss åt”

1
Erika såg på sin man, den breda ryggen vid köksbänken, ryggmusklernas små rörelser under skjorttyget. Hon klev några steg in över tröskeln men blev stående, stilla och andlös. Golvbrädornas släta lackade yta var kall under fotsulorna och huden på hennes ben knottrade sig. Hunden kom på snabba förväntansfulla tassar, slingrade sin varma silkesmjuka kropp mot hennes ben och viftade på svansen.

Hon slätade till klänningen längs sidorna, drog lite i tyget för att få den bättre på plats och rätade upp axlarna. Han stod vid ismaskinen, det blå skenet från maskinen föll ut på golvet mellan hans ben, det rasslade av dom kantiga isbitarna när dom landade i glaset. Göran kände hennes närvaro och hon vände bort blicken precis innan han hann se på henne. Det var som att balansera på en spänd lina, där ett enda felsteg var ett kliv ut i avgrunden. Inte andas högt, inte prassla med klänningen, inte säga något om att han hällde upp ännu en drink. Inte säga något alls.

”Är du klar, eller?” Göran gav Erika en skarp blick över glaset, sen ett belåtet leende. ”Så jävla snygg du är då. Kom här gumman min!”

Han sträckte ut den fria armen mot henne, hon gick tyst fram och gled automatiskt in i den stora breda famnen, hans hårda överarm slöt runt henne, värmen från hans kropp het och fuktigt nyduschad genom skjorttyget. Erika la försiktigt kinden mot hans bröstmuskel, kände dom tunga regelbundna hjärtslagen, doften av tvål och tvättmedel, parfym. Göran brummade belåtet, smekte henne över stjärten och samlade upp klänningstyget tills han nådde den bara huden under. Hans fingrar var heta och lite sträva. Hon rös.

”Vi har ju inte så in i helvete bråttom, fint folk kommer ju alltid sent. Eller?” spann han belåtet. Erika andades ljudlöst med öppen mun mot hans bröst. ”Är klänningen ny förresten? Har du plundrat min plånbok nu igen”, retades han. Dom varma fingrarna knådade Erikas skinkor, hon blundade, käkmusklerna spände. ”Det är väl inte Martin du klär upp dig för?” Göran sköt henne ifrån sig, dom intensivt blå ögonen hade fått ett smalt vasst drag under den simmiga ytan av alkohol. Erika svalde hårt och ofrivilligt. Hon kunde känna odjuret röra sig, monstret som bodde djupt inne i Görans kropp, hur det slog med sin taggiga stjärt och snabbt kom upp mot ytan, kamouflerat under det oskyldigt blå i hans ögon.

”Göran, snälla …”, mumlade hon, försökte göra sig stadig men samtidigt hålla rösten liten och snäll. ”Vi är sena älskling. Och jag är hungrig. Är inte du det?” Rösten hade krympt till inget alls. Hon såg upp på sin man, den blonde vikingen som fått henne att falla, precis så som hon varnat sina väninnor att göra. Handlöst, utan en tanke, bedövad av passion. Den vackraste man hon sett i verkligheten. Så hade hon beskrivit honom. Görans ögon mörknade, allt ljus sögs in i pupillerna medan greppet runt hennes armar hårdnade.

”Snacka inte om mat igen, Erika.” Göran skrattade torrt och pressade henne bakåt mot hallen. ”Du borde träna lite mer, apropå det. Vi börjar med ett litet träningspass i sänghalmen, gumman min.”

Erika snubblade bakåt över tröskeln, ut i hallen. Ljudet av hennes bara fötter mot plankgolvet lät som blöta plask när hon föstes bakåt av Göran. Hunden gled som en skugga genom hallen bort till sin korg i vardagsrummet. Hon slog hälen i tröskeln in till sovrummet, snubblade till och rasade baklänges ner i dubbelsängen med Görans massiva kropp ovanpå. Hon avvärjde en kort stund kyssarna på halsen och händerna som trasslade med klänningstyget, innan insikten kom som ett slag i magen. Hon hade klivit vid sidan av linan. Odjuret hade väckts till liv av hennes oförsiktighet.

Att hon inte hade sett det därinne, under den manliga tryggheten. Det hade så klart funnits där, redan från början. Varför hade hon inte varit mera uppmärksam, lyssnat till sitt sjätte sinne, lagt ihop dom små subtila signalerna. För dom hade hon noterat, som små stickiga nyp av oro, men valt att inte se, inte ta in. Och varför försvann all hennes kraft, allt det hon egentligen var, borde vara. Göran grep om hennes underarmar och pressade ner dom i madrassen, tyngde ner henne med sin breda bröstkorg och väntade tills hon mjuknade och slutade göra motstånd. Med ena handen grep han om hennes ansikte, dom starka fingrarna grävde sig in i kinderna. Han tryckte sina läppar mot hennes och penetrerade hennes mun med sin tunga. Erika kved in i hans mun, fick inte luft men släppte allt motstånd, lät honom böja och bryta, gripa i köttet med hårda fingrar medan hon kände hans flåsande alkoholtjocka andedräkt, lukten av kön och adrenalin. Hon blundade hårt och lät själen glida undan, så djupt ner som möjligt, undan odjuret.

Erika öppnade mödosamt ögonen. Huset var tyst och mörkt. Knallar, kemiska tjut och glada röster utanför på gatan avslöjade att tolvslaget närmade sig. Erika låg hoprullad mot garderoben med bara behån på, andades så tyst hon kunde och lyssnade. Inte ett ljud i dom mörka rummen. Göran hade gått. Till festen? Där beklagade han sig säkert: ”Ni vet Erika, alltid är det nåt tjafs. Och så den där förbannade huvudvärken titt som oftast.” Missnöjd med att inte få visa upp henne och samtidigt lika nöjd med att hon inte var med och kunde dra till sig andra mäns blickar.

Hon började försiktigt räta ut sin stela kropp, andningen blev ansträngd och kom i korta smärtsamma stötar. Hon frös, reste sig mödosamt mot garderobens spegeldörr och såg blånaderna som skiftade i mörkrött och lila över bröstet och överarmarna, sträckte på halsen, såg avtrycken av hans fingrar, vänsterhanden brann av smärta, andetagen högg.

Med höger hand rafsade hon snabbt ihop lite kläder i en ryggsäck som hon lyckades dra ner från garderoben, körde in handen långt under tröjorna i garderobslådan och drog ut necessären som redan låg packad med tandborste, plåster, täckande kräm, extra plånbok, pass och linser. Hon klädde sig klumpigt med en hand, svalde över smärtan och gråten som stramade i halsen. Efter några snabba blickar runt sovrummet, som för att bekräfta det hon redan gått igenom i sitt huvud så många gånger, klev hon ut i hallen. Det var märkligt tyst, inte en rörelse.

”Boss. Gubben? Var är du?” Hon grep sin dunjacka, halsduken, handskarna, klev rakt i kängorna. Ett kort ögonblick blev hon stående framför deras bröllopsfoto som stod på byrån. Ett vackert par, ett stelfruset ögonblick, glittrande djupblå ögon och lyckliga leenden, solen som lyste upp deras blonda hår, vinden lekte i blommor och bröllopsklänningens tunna tyg. Dom såg ut som syskon. Samma färg på ögonen, samma leenden, ansiktsformen. Äktenskapstycke. Det hade alla sagt. Erika vände fotot ryggen, klev bort genom hallen och väste så högt hon tordes.

”Boss? Voffsingen. Vi ska gå nu. Kom! Var är du?” Fan, hon hade inte tid med lekar nu. Han brukade inte sova så tungt, kom alltid så fort hon rörde sig, glad och ivrig. Just när hon skulle gå bort till vardagsrummet för att se ifall han passat på att tjuvligga i husses favoritfåtölj, såg hon. Kroken där hundkopplet brukade hänga spretade med tomma gripklor.

”Nej!” Rösten drunknade i kroppsvätskor. ”Ditt satans jävla svin, din …” Erika rev bland halsdukar och jackor men kopplet hängde inte där. Hon vacklade till, torkade snoret med baksidan av handen, tog det inramade kortet av hunden från byrån och pressade ner det i ryggsäcken, gick sen hastigt genom hallen, ropade in i köket och vardagsrummet, men inte ett ljud, inte en rörelse.

Erika gick ut, pressade igen dörren efter sig och låste. Hon gick snabbt ut genom grinden, runt hörnet, utan att kasta en blick bakåt. Ormar av gnistrande vitt, metall och färg exploderade mot natthimlen medan hon gick med så hastiga steg hon klarade mot tunnelbanestationen. Hon önskade att hon stått på Mosebacke med hundens varma kropp tätt intill benen och blickat ut över staden och vattnet som speglade fyrverkerierna. Hon sänkte blicken och snubblade framåt med käkarna hårt sammanpressade mot smärtan som sköt ut från bröstet och armen vid varje andetag, varje steg.

2

Erika klev av vid Mälarhöjdens tunnelbanestation. Det låg en fuktig rå kyla i luften, marken var täckt av ett decimetertjockt lager snö och mörkret utanför gatlyktornas disiga käglor var kompakt. Det var på väg att bli kallare. Hon snabbade på stegen, rundade gathörnet och hejdade sig intill en dunge med träd. Därifrån kunde hon se Lotta och Martins hus längre ner på gatan.
Ett stort trähus i gammal stil, byggt bara för några år sedan. Gult med vita knutar, en bred glasveranda och snickrade krusiduller under takfoten. Det lyste från alla fönster och ett par marschaller flämtade intill grinden i den kalla vinden. Hon drog huvan över huvudet, gick med så avspända steg hon förmådde förbi brevlådan, sneddade in på en liten gångpassage mellan husen och klev genom den nyplanterade häcken, in på tomten. Väl innanför hukade hon bakom ett buskage, lyssnade och kikade mot det hon visste var köket. Hon kunde tydligt se siluetterna av sina kollegor och vänner, höra dom höga rösterna, skrålet, musiken och Görans grova stämma som bröt igenom. Hon kunde inte urskilja orden men kände igen tonläget med en rysning, hur grälsjukan låg och lurade under festyran.

Hon hittade Boss i hundgården tillsammans med dom två schäfrarna. Hon hyschade och kastade in hundgodisar medan hon med stelfrusna fingrar kämpade för att få upp grinden. Precis när hon fått loss den fastfrusna haspen och alla hundarna trängdes framför grinden med viftande svansar, slog en dörr upp på sidan av huset.

Erika drog igen grinden, tryckte ner haspen och snubblade in bakom hundgården, la sig i snön och ålade in under ett plasttak som täckte en stor vedhög intill väggen. Hon tryckte handen över munnen för att dämpa sina stön när hon la sig ner. Hon stirrade på sina fotspår i den fluffiga snön och bad en tyst bön att den som klev ut från huset, inte skulle få syn på spåren. Boss ställde sig med framtassarna mot metallnätet och försökte se vart matte tagit vägen. Han gnydde och viftade ängsligt på svansen.

Erika såg hur Göran och hans vän Martin klev ut på trappan från köksingången. I en fyrkant av varmt ljus stod dom och svajade med armarna runt varandra. Dom skrattade medan Göran drog med sig Martin ner för trappan, ut på den snötäckta gräsmattan, mot den glesa och halvt uppvuxna häcken mot grannhuset.

”Va fan, du måste väl för helvete gödsla skiten lite om den ska växa”, skrockade Göran och klev bredbent och ostadigt fram mot tomtgränsen. ”En riktig karl kan väl för fan inte ha en sån liten skithäck!”

Han ställde sig bredbent, öppnade gylfen och lät strålen rita mönster i snön runt dom nyplanterade häckplantorna. Martin gjorde honom sällskap och kissade koncentrerat på dom veka kvistarna. Så lutade Göran sig bakåt och kissade in på grannens tomt med ett belåtet flin i det rödmosiga ansiktet.

”Va fan, är du helt djävla galen?” fnissade Martin som sträckte på halsen och kikade mot grannens hus där det var släckt och tyst. Göran verkade inte höra utan försökte med koncentrerad min rita en kuk i snön med strålen, men tröttnade snabbt. ”Hahhahah! Skyll på hundjävlarna vettja”, skrattade Göran, skakade av sig och drog igen gylfen. När han fått igen byxorna vände han på huvudet och kisade skarpt bort mot hundgården.

”Och va fan är det med hunddjäveln nu då.” Boss gled ner med tassarna från nätet och kröp bakåt in i ett hörn med blicken mot sin husse. Svansen försvann in mellan bakbenen och ryggen blev krum. Dom två schäfrarna började skälla framme vid hundgårdens dörr. Martin röt till och dom tystnade tvärt. Erika tryckte knytnäven mot munnen och höll andan. Snön smälte sakta runt henne, den iskalla vätan sögs in i jeansen, kroppen darrade av kyla och smärta.

Göran gick med långa steg fram till hundgården, ställde sig och spanade ut i dunklet, gick runt hundgården, hans stora kropp svajade alldeles över Erika under ett ögonblick innan han gick tillbaka, rev upp grinden och vräkte sig in. Schäfrarna skyggade när han rappade till Boss över nosen så att hunden skrek av skräck och sedan med ett brutalt grepp i nackskinnet, släpade honom upp för trappan, in i huset. Martin stod stilla och följde Görans framfart med blicken.

När Göran försvunnit in i huset med den svarta retrivern släpande efter sig gick han fram till hundgården, klev in och klappade hundarna och mumlade ord som Erika inte kunde uppfatta. Efter en stund backade han ut, stängde grinden och gick tillbaka in i huset. När Erika var säker på att dörren var stängd och ingen verkade komma ut igen, drog hon åt sig ryggsäcken och smög på darrande ben över tomten och ut på gatan bakom, tillbaka mot tunnelbanestationen.

Hon väntade i skuggorna nedanför spåret tills hon hörde tåget komma, då sprang hon upp för trappan till perrongen, slank in i tåget och sjönk ner, med ryggsäcken i famnen, lutade pannan mot den och snyftade bakom sammanpressade käkar.

3

”För närvarande är alla telefonister upptagna. Ni är placerad i kö. Var god vänta.”

”Va i helv…” Jan Olof blundade med telefonluren som ett bräckligt stöd mot tinningen. Han såg hennes kropp framför sig, hur han lutade sig över henne, champagnen i flaskan som glittrade, kaskader av diamanter, fladdrande varma lågor från kandelabern som brann längre in i rummet. Den tjocka doften av stearin, alkohol, svett och tung parfym. Kondensdroppar som rann över hans fingrar. Barbro kved, andningen ökade till flämtningar när vätskan letade sig ner mellan hennes ben och sakta värmdes under vägen. Hon log förväntansfullt mot honom medan han förde samman hennes händer och med vana rörelser band ihop dom bakom hennes rygg. Mer champagne landade på hennes bröst och mage och dom fnittrade tillsammans när han jagade efter rännilen med tungan.

”Polisen Västra Götaland.”

”Eh, ja jag … hrm, jo jag skulle vilja anmäla min fru saknad …”

”Ett ögonblick så kopplar jag dig.”

”Jaha? Ta…” Jan Olof lyssnade till sin egen tunga andhämtning och den elektroniska tystnaden i luren.

”Kriminaljouren, Gustavsson.”

”Jaha, ja vad bra. Eh, jag menar … jag heter Jan Olof Olofsson och bor i Askim.” Han svalde, harklade sig och sa med så stadig och kraftig röst han förmådde. ”Barbro, min fru, har inte kommit hem. Hon är försvunnen …” Rösten tog slut. ”Hur länge har hon varit borta?”

”Jag har inte hört ifrån henne på fyra dagar.”
”Ni vill göra en anmälan?”

”… ja …”